scrapmania

Idag ska jag gå till graven för att se hur det ser  ut. Sommaren har ju bjudit på många soltimmar så blommorna mår nog inte så bra. Imorgon är det 3 år sedan pappa gick bort så jag vill göra det extra fint. Jag besöker inte graven särskillt ofta trots att den finns i min närhet. Det känns så tomt där. Jag har aldrig funnit någon ro där. Trodde att det skulle bli en naturlig del av min vardag att gå dit med jämna mellanrum men näe...han finns liksom inte där...han finns inom mig och då behöver jag inte gå till en specifik plats för att "vara med honom".
Jag kan inte förstå att han är borta. För alltid. Han var bortrest långa perioder när jag växte upp och så känns det som nu, som om han är bortrest. Men bilden av honom när han ligger på gruset utanför mina föräldrars hem och sjukvårdaran försöker få liv i honom finns trots det etsad på näthinnan. När jag tänker på honom så får jag anstränga mig för att inte bara se den bilden. Min pappa dog i en massiv hjärtattack, hemma på trappen när han höll på att montera upp parabolantennen. Han var ensam ute, mamma var inne med mina barn. När mamma fann honom så förstod hon med en gång att det var slut...
Nu faller tårarna...kan inte hålla dem tillbaka...inte ens efter 3 år. När tar dem slut? Tar dem slut? Slutar man någonsin sakna  och bara minnas?
 Jag skulle vilja berätta om min pappa men jag tror det får stanna vid en dold journaling på en LO om honom. Det är för personligt.
Nu ska jag ta mig i kragen och komma iväg...